I Ali Alonzos Jag tänker bli äcklig störtar dikterna nerför sidorna, mot läsaren. De är rastlösa och intensiva, som om de vet att det är sent på jorden, att nu är allt som finns. Det lekfulla och associativa går inte att skilja från ett slags förbifartens allvar. Språkglädje är granne med avgrunden.

I centrum finns ett både grandiost och ynkligt diktjag som ger allt för att störa och förföra, med ömsom fula, ömsom vackra bilder, berättelser, utfästelser och utrop. Han är rolig, men tänker bli äcklig, eftersom världen är äcklig. Han kan skriva, men tänker bråka, eftersom det är bråk.

Det här är en poesi som skulle kunna kallas ung, men lika gärna gammal som gatan. Ali Alonzo skriver vidare på en post-beat-poesi där populärkulturella referenser, urbanitet, muntlighet och närvaro länge varit självklara delar av dikten. Samtidigt är det som om någonting gått sönder och satts ihop igen på ett helt nytt sätt. Jag tänker bli äcklig är en insisterande och ocool lyrik för vår tid.