En halvt vetenskaplig, halvt poetisk parafras över skapelsehistorien, ”en sorts skapelsedikt alltså och som utan jämförelse den yppersta vi äga” (Martin Lamm).

Under den uppslitande omvändelsekris Emanuel Swedenborg (1688-1772) genomgick i början av 1740-talet skrev han Om Guds dyrkan och kärlek till Gud, en fantasieggande skildring av skapelsens förlopp: ur det kosmiska ägget uppstår världen, solar och planeter ingår i sina banor och jorden framstår i paradisisk färgning. Ned människans födelse når skapelsen sin fulländning. I berättelsen om det nattliga underverket, då livets träd sänker en av sina grenar mot marken som får mottaga den nyfödde, når Swedenborgs vision sin poetiska kulmen. I lyriskt förtätande ordalag skildras sedan Evas födelse och de första människornas förening.