Jag förstår inte hur det kunde hända.

Jag insåg ju faktiskt, när pulsen började lugna sig och hjärnan hinna ikapp kroppens instinktiva reaktioner, det absurda i att jag stod och slogs med min klasskompis Christoffer i mörkret och leran på Långholmen, en kväll när vi båda egentligen borde vara hemma och typ göra våra läxor, mind our own businesses så att säga. Men det hände i alla fall, och jag sprang därifrån. Sprang som jag aldrig sprungit förut, och jag har fortfarande inte slutat springa. 

Jag borde ha hållit mig till min lista, fokuserat helt på de mycket enkla saker jag hade att tänka på, för att undvika allt trubbel jag är i nu:
Bli seriens bästa målvakt (redan på god väg).
Säga förlåt till Zara för det där sms:et (eller nej, never mind).
Strunta i vad Christoffer kallar mig (det är ändå inte sant, i alla fall inte helt).
Sluta pervostirra på bibliotekskillen innan jag blir portad eller något (fast det är galet svårt att låta bli). Försöka lära mig en håruppsättning som inte gör håret frizzy (eventuellt omöjligt).